av SYSTER INGRID OSB
Tidningen Dagen rapporterade nyligen om en undersökning gjord sommaren 2020 av amerikanska Pew Research Center. Tusen svenskar har fått svara på frågan hur deras religiösa tro påverkats av pandemin. Nittiofyra procent anger att pandemin inte alls påverkat deras tro och endast tre procent svarade att deras tro blivit starkare. Dock är denna andel högre, tjugotvå procent, bland dem som redan tillmäter tron stor betydelse. Sverige sticker ut i jämförelse med länder som Storbritannien, USA och Spanien där andelen som säger sig ha stärkts i sin tro är väsentligen högre. Artikeln i Dagen med rubriken ”Undersökning: svenskars tro påverkas inte av pandemin” finns här.
Hur ska man reagera på en sådan studie? Med panik för att vi inte lyckats nå ut under pandemins påfrestningar? Något Dagens rubrik ”Ingen ökad tro bland svenskar” möjligen indikerade. Eller med en suck som antyder att något annat inte var att vänta i världens mest sekulariserade land?
Jag tror att vi gör bäst i att lägga ingen eller liten vikt vid den typen av mätningar. Det finns, som jag ser det, flera uppenbara problem.
Låt mig först säga att jag inte förringar värdet av statistik. Som ett verktyg för ett ansvarsfullt förvaltande av de jordiska tillgångarna är det en självklar tillgång.
Däremot tror jag att det finns risker om kyrkan i alltför hög grad blir en del av det som Jonna Bornemark kallar ”mätbarhetssamhället”. När det vi kan mäta och registrera får för stor betydelse för vårt verkliga uppdrag, att leva tron, är risken stor att vi krampaktigt försöker bättra på statistiken utan att se om siffrorna verkligen är fyllda med innehåll. Då är frestelsen stor att söka enkla, om än radikala, svar som inte håller för livets komplexitet eller att ständigt söka bekräftelse i vad som får störst genomslag.
En viss nykter självdistans är hälsosam. Om mitt sätt att kommunicera aldrig når fram kan det mycket väl vara så att det är jag som behöver förändras. Detta är dock inte detsamma som ängsligt stirra sig blind på statistik. När siffrorna – hur många som sett en strömmad gudstjänst, antal besök på hemsidan eller delningar på sociala medier – får alltför stor betydelse riskerar tron att antingen bli en prestation (ju fler desto bättre) eller en konsumtionsvara som marknadsförs av försäljningsargument (bästa predikan, coolaste ungdomsgruppen, vackraste sången).
En lång och krokig väg
En kris, som pandemin, kan bli en grogrund för en ökad reflektion över existentiella frågor. Att tron blivit än mer betydelsefull för dem som redan tidigare upplevde den som viktig är således knappast förvånande. Ett historiskt exempel är den stora ökning av klosterkallelser som uppstod efter andra världskriget i såväl Europa som Amerika. Men att ta steget in i trons värld behöver få ta tid. Min egen erfarenhet är att vägen från att längta efter en djupare mening i livet till att våga bekänna sig som troende kan vara nog så lång och krokig. Perspektivet på ett halvår som det rör sig om i undersökningen är med andra ord väldigt kort.
För den som i nuläget har fullt upp med att klara ekonomi, hemarbete, barnens frustration över uteblivna aktiviteter och sorg över att inte kunna besöka äldre släktingar är tillvarons utmaningar kanske så stora att det räcker och blir över. Vi får aldrig profitera på människors svårigheter och sårbarhet för att få dem att upptäcka tron. Risken är att det lämnar en bitter eftersmak och stöter bort människor snarare än att göra dem öppna och nyfikna. En mera medveten reflektion över vad pandemin och dess följdverkningar betyder för vår mänskliga existens är sannolikt möjlig först när tiden gett perspektiv på saker och ting.
Predika alltid – använd ord om du måste, lär Franciskus av Assisi ha sagt. Kanske är uthållighet, tålamod och osjälvisk vänskap några av kyrkans viktigaste redskap för att vara en positiv motkultur till samtidens beroende av snabb bekräftelse och konsumtion. Villighet att gå tillsammans med människor, dela deras sorg och glädje, längtan och oro utan att vilja få något tillbaka i bemärkelsen ”bättre siffror i statistiken” är ett trovärdigt vittnesbörd. Detta kan förvisso kännas både fattigt och frustrerande. Men kanske är det nyttigt för oss att inte alltid få se frukten av våra bemödanden utan låta någon annan få glädja sig över den. Om inte annat kan det hjälpa oss växa i insikten att tron inte är prestation utan gåva, relation och gemenskap.
Syster Ingrid OSB, Heliga Hjärtas kloster, 2021-02-11
Detta är en opinionstext och åsikterna i denna är skribentens egna.