av DAG HEINRICHOWSKI
Tonen i debatten blir allt råare. Inte bara hos politiker à la Trump, det tyska politiska partiet AfD och Co utan också inom kyrkan. Polariseringen tilltar. Indelningen i ”vi” och ”dom” under de senaste veckorna ger mig ständigt sura uppstötningar. ”Vi” – bakom detta döljer sig helt olika uppfattningar, idéer och övertygelser – har rätt, vet hur det göras och ”dom” är oförnuftiga, obildbara och har fått allt om bakfoten.
Bakom ”vi och dom”-tänkandet döljer sig framför allt en reduktion av komplexiteten – ”gemensamhetstolkningen av världen” (Thomas Bauer). Verkligheten bryts ned till två uppfattningar, som är oförenliga. En lockande världsbild, men tyvärr alltför enkel och en världsbild, i vilken en dialog inte längre är möjlig och heller inte nödvändig. Om jag är övertygad om att min motståndare har fel och jag rätt, då behöver jag ingen dialog. Ty en dialog lever av beredskapen att jag vill lära mig något av min motståndare. Det betyder att jag tror honom eller henne om att kunna få mig att komma närmare sanningen.
Åt motsatta håll. Foto: Wikimedia commons.
Det betyder att jag är medveten om att sanningen är något som går utöver mig och min motståndare. Det betyder att jag är beredd att låta mig överraskas och bli störd, eftersom det för mig just nu handlar om något större, som vi endast tillsammans och peu à peu kan fatta, och som långsamt griper tag i oss.
Världen är inte steril och abstrakt, utan konkret. I denna konkretion återfinns livlighet, men också komplexitet och otydlighet. Romano Guardini (1885–1968) försökte redan 1925 (omarbetade 1955) att beskriva denna flerbottnade verklighet, som går utöver oss, i motsatser.
Han var övertygad om att det livfulla och konkreta inte låter sig förstås i abstrakta begrepp. Han skriver: ”Detta egendomliga förhållande, i vilket två ögonblick alltid utesluter varandra och ändå fortfarande är förenade, ja, som vi senare kommer att se, rent av förutsätter varandra. Detta förhållande, som uppträder inom den rådande kvantitativa, kvalitativa och gestaltmässiga säkerheten, kallar jag för motsats” (Der Gegensatz: Versuche zu einer Philosophie des Lebendig-Konkreten, oförändrad tryckning av 2:a uppl., Ostfildern och Paderborn, 2019, s. 28).
Motsatser är ansträngande, eftersom de står i vägen med sitt krav på klarhet och entydighet. De är störande, eftersom de visar att en verklig, levande enhet endast kan upprätthållas i ett spänningsförhållande.
Förutom motsatser finns det även motsägelser – gott och ont, ljust och mörkt – som utesluter varandra. I många debatter står uppfattningarna inte i ett fruktbart spänningsförhållande till varandra, utan de motsäger varandra, så att ingen spänningsladdad enhet längre är möjlig. En enhet är påfrestande.
Romano Guardini. Foto: Wikimedia commons.
Det råder en liten gradskillnad mellan spänning och motsägelse. Den är mer än en språklig finess, ty i spänningen visar sig en annan hållning, som söker en gemensam grund, som intresserar sig för motståndaren och inte bara vill och kan distansera sig. En beredskap, som har ett pris. Guardini skriver: ”Den stora frestelsen för tänkandet består just i att helt enkelt ta bort detta nystan av ofullständighet från den rationella eller intuitiva sidan. Att just undvika detta ser jag som en särskild uppgift. Uppfyllelsen av denna måste betalas med en återstod av oklarhet” (ibid., s. 83).
I historien om ”den gordiska knuten” ligger lösningen i att Alexander den store hugger av den tilltrasslade och komplicerade knuten, nystanet, med ett svärd. De bringar klarhet och entydighet. Det klargör frontlinjerna.
Påven Franciskus säger att han har lärt sig betydelse av pensamiento incompleto (oavslutat tänkande) av Guardini, ett sätt att resonera som öppnar för Anden (jfr ”Wagt es zu träumen! Mit Zuversicht aus der Krise”, München 2020, s. 74). Bilden som Franciskus föredrar är inte bilden av en ”gordisk knut” utan av Maria, knutlöserskan. Hon hugger inte helt enkelt av det tilltrasslade, mångtydiga och det som inte ännu låter sig förstås, utan hon ägnar tid och uppmärksamhet åt de enskilda knutarna.
Tänk om det i samhället eller kyrkan funnes denna inre hållning av uppmärksamhet, tålmodighet och även erkännande av att jag inte, och framför allt inte genast, förstår allt som krävs för en äkta dialog: ”Den äkta dialogen i samhället förutsätter förmågan att respektera den andres ståndpunkt och att acceptera att han eventuellt har berättigade övertygelser eller intressen. […] Låt oss komma ihåg: ’Skillnader är kreativa, de ger upphov till spänningar och mänsklighetens framsteg ligger upplösningen av en spänning.’” (Fratelli tutti, nr 203).
Dag Heinrichowski 2021-03-10
Detta är en opinionstext och åsikterna i denna är skribentens egna.