På gränsen mellan Central- och Västafrika ligger Kamerun, ett land rikt på naturtillgångar, på en underbart varierad natur och på fantastiska människor. Men som så många länder på denna kontinent lider Kamerun av både inre och yttre konflikter. I norr fortsätter den blodiga konflikten med terrorrörelsen Boko Haram, och i öst finns uppemot 300 000 flyktingar från inbördeskriget i Centralafrikanska republiken. I landets sydvästra del, i de två engelsktalande regionerna South West och North West, motsvarande det tidigare brittiska NF-mandatet (Nationernas Förbund) Southern Cameroons, pågår sedan drygt fyra år tillbaka en väpnad konflikt mellan den engelsktalande befolkningen och centralregeringen i huvudstaden Yaoundé. Landet, som bildades 1961 efter självständigheten som en federation mellan de tidigare brittiska respektive franska NF-mandaten, och dess historia präglas av detta koloniala förflutna.
Det är viktigt att påpeka att konflikten inte är mellan frankofona (fransktalande) och anglofona (engelsktalande) kamerunier i sig, även om det på båda sidor existerar en delvis starkt uttalad misstro och fördomar mot den andra befolkningsgruppen. Men det är centralregeringen, som nästan uteslutande utgörs av frankofona politiker, och deras politik att sedan årtionden alltmer favorisera den fransktalande delen av befolkningen, som ådragit sig den engelsktalande befolkningens ilska. De sistnämnda är en liten minoritet: de utgör uppskattningsvis 15 procent av landets 26 miljoner invånare.
President Paul Biya (88) har under sina 45 år vid makten styrt den från början federala republikens utveckling till den enhetsstat som Kamerun är i dag. Nominellt finns ett flerpartisystem, men oppositionellas rättigheter begränsas kraftigt, politiker och journalister fängslas och de politiska valen har, ända sedan flerpartisystemet infördes 1992, inte varit fria och rättvisa enligt internationella observatörer.
I slutet av 2016 gick samtliga lärare och advokater i de två engelsktalande provinserna ut i strejk på grund av ett utbrett missnöje med hur det franska språket tagit över alltmer på bekostnad av engelskan i det officiellt tvåspråkiga landet. En total skolstrejk blev följden. När regeringen efter en tid ville öppna skolorna igen genom att tvinga tillbaka lärarna i tjänst, vägrade föräldrarna att skicka sina barn till skolan. Skolstrejken, som under dessa fyra år varit den anglofona proteströrelsens främsta icke-våldsvapen i sin kamp mot regeringen, hade från början ett mycket stort folkligt stöd. Det andra huvudsakliga vapnet för regeringsmotståndarna kom den så kallade ghost-town, spökstaden, att bli. Den innebär ett slags generalstrejk en dag i veckan i hela den engelsktalande delen av landet, där samtliga privata näringsidkare håller stängt – affärer, marknader, restauranger, barer med mera. Gatorna i städer och byar är tomma på människor.
Lärarnas och advokaternas protester blev startskottet till den största proteströrelsen i Kamerun sedan landets bildande. Den engelsktalande befolkningen vågade ge uttryck för det missnöje med den fransktalande regeringen som bubblat under ytan sedan många år. Regeringen har slagit ner protesterna med våld. Under dessa fyra år beräknas regeringen ha fängslat tusentals oppositionella – både politiskt aktiva, journalister, deltagare i strejkaktioner eller bara sympatisörer till ”de anglofonas sak”.
I takt med att tiden gick och inget tecken på dialog syntes till från regeringens sida, utan snarare alltmer brutalt våld brukades mot den obeväpnade civilbefolkningen, växte de protesterandes kravlista till regeringen snabbt: från att låta engelsktalande studenter konkurrera på lika villkor med fransktalande om studieplatser vid universiteten, till en decentralisering av den politiska makten till regionerna enligt den nya grundlagen från 1996, som aldrig omsatts i verklighet. Därefter till en återgång till den federation mellan det engelska Kamerun och det tidigare franska Kamerun, som fördraget från grundandet av Förbundsrepubliken Kamerun 1961 förutsåg, och slutligen den mest radikala lösningen: full självständighet för de två engelsktalande regionerna från fransktalande Kamerun. Namnet Ambazonia har stått för den drömmen sedan årtionden tillbaka.
Den 1 oktober 2017 utropade man symboliskt, på pappret, eller snarare ”på nätet”, den ”oberoende staten” Ambazonia. Detta var en enorm provokation för centralregeringen, som svarade med en upptrappning av våldet. Motståndet från de anglofonas sida har med tiden radikaliserats alltmer. I dag bedöms en klar majoritet av den engelsktalande befolkningen vara för självständighet, vilket självfallet centralregeringen inte kan acceptera. Enligt de rådande lagarna är ett sådant krav att likställa med högförräderi och kan straffas med döden.
Efter ett års skolstrejk upplevde allt fler föräldrar att det inte var rätt att låta barnen fortsätta att vara slagträn i den politiska kampen. En del skolor började därför återigen att öppna. Men då hotade de alltmer radikaliserade anglofona motståndsgrupperna både skolorna och familjerna med våld om de försökte återvända till undervisningen. Rektorer, lärare och ibland hela klasser av skolbarn kidnappades, skolbyggnader sattes i brand och så vidare. De som inte var lojala mot de engelsktalandes sak var förrädare och skulle straffas därefter. Över huvud taget är toleransen mot oliktänkande inom den anglofona motståndsrörelsen minimal, vilket oroar många utomstående observatörer. Skolbarn och lärare blev som regel inte skadade fysiskt, utan bara skrämda till ”lojalitet”. Hoten om repressalier lyckades vidmakthålla den närmast totala skolstrejken i de två engelsktalande regionerna till för ett år sedan. I de större städerna är ungefär en tredjedel av de privata (dvs. framför allt kristna) skolorna nu öppna, ofta med förstärkt bevakning av soldater. Omkring 700 000 barn har nu blivit utan skolgång under de fyra åren. Samtidigt har nästan en miljon människor flytt från sina hem. Man har flytt undan konflikten från byarna till städerna, och även till fransktalande delar av Kamerun, för att möjliggöra barnens skolgång, och är nu internflyktingar i landet.
Konflikten blir väpnad på bägge sidor
Trots regimens delvis brutala svar på protesterna, med hundratals fängslade och flera dödade, lyckades de anglofona framhärda i sina icke-våldsprotester under ett helt år. Men slutligen fick de som förespråkade våld överhanden och även den anglofona sidan tog till vapen. Politiskt aktiva exil-kamerunier i framför allt USA och Europa, varav många har flytt Biyas regim, har alltsedan protesternas början bedrivit propaganda via sociala medier, man har bidragit ekonomiskt och högst troligen även hjälpt till med att organisera vapensmuggling till motståndsgrupperna i Kamerun.
Ett slags gerillakrigföring mot den kamerunska militären genomförs av olika fristående anglofona milisgrupper. Man har undvikit att samordna grupperna, som bildats mer eller mindre spontant på många olika platser i landet. Detta har samtidigt återspeglat den anglofona oppositionens inbördes splittring i olika grupperingar, vilka har olika uppfattningar om hur kampen ska föras. Så har det senaste året vissa grupper samtyckt till att avsluta skolstrejken, medan andra fortfarande hotar med våld mot skolorna. Några har ställt upp på vissa samtal med regeringsföreträdare, varpå andra motståndsmän stämplat dem som förrädare och kidnappat, torterat och ibland till och med dödat dem.
Grupperna har framför allt ägnat sig åt överraskningsanfall mot soldatposteringar, militärkonvojer och liknande. De är civilklädda, i huvudsak unga män, som gömmer sig framför allt i byarna eller regnskogen och har därigenom varit mycket svåra att bekämpa för militären. Soldaterna har ofta genomfört vedergällningsaktioner om deras egna blivit dödade av separatisterna och man inte har lyckats få tag i förövarna. Ibland tack vare spioner (kollaboratörer) bland de anglofona går man in i de byar man tror förövarna kommer ifrån, och där man menar att de göms undan av civilbefolkningen. Om man inte finner dem torterar man eller dödar civila och sätter eld på hela byar. Ett antal regelrätta massakrer, där även kvinnor och barn dödats, har ägt rum. I oktober 2020 ägde en fruktansvärd attack rum där sju skolbarn i grundskoleåldern mördades i sitt klassrum av oidentifierade våldsmän. Det är ännu inte klargjort vem som låg bakom attacken.
Det internationella samfundet har varit ovanligt tyst, delvis troligen för att inte stöta sig med Frankrike, som är Biyas största allierade, och USA, som även det har stora ekonomiska intressen i landet (olja, kaffe, kakao och andra naturtillgångar). Norwegian Refugee Council har kallat konflikten för ”världens mest glömda”.
Dialogkonferensen 2019
Under 2019 hölls en nationell dialogkonferens på regeringens initiativ. Konferensen var ensidigt förberedd från regeringssidan, som satte agendan och bestämde vem som skulle inbjudas och vem inte. Stora delar av separatistgrupperna bojkottade mötet, men ändå deltog många regimkritiska röster, däribland flera katolska biskopar från de engelsktalande regionerna. Kritiken var delvis hård mot regeringen. Som en följd av konferensen släppte regeringen ett antal politiska fångar, samt stiftade en lag som ska ge de två anglofona regionerna en ”speciell status”. Sedan dess har läget i landet märkbart lugnat sig, trots att dödliga attacker fortfarande förekommer, både från militärens och från separatisternas sida.
De katolska biskoparnas roll
Omkring 40 procent av befolkningen är katoliker och den katolska kyrkan spelar en stor roll i Kamerun. Man åtnjuter ett gott anseende även i samhället i stort, inte minst genom att sjukvården och skolväsendet i landet till stor del byggdes upp av missionärer och än i dag drivs av ordenskvinnor och -män. Den lokala kyrkan i de anglofona regionerna har genom sina präster och biskopar från början varit på folkets sida i konflikten med centralregeringen. Man har i predikningar och herdabrev gång på gång kritiserat militärens våld mot civilbefolkningen. Flera präster har blivit mördade, och frispråkiga biskopar har blivit hotade.
Men splittringen i landet återspeglas även bland Kameruns biskopar. De anglofona regionernas biskopar, tillhörande Bamenda ecclesiastical province, har varit öppet kritiska mot de styrande i landet, och lagt huvudbördan av ansvaret för dagens konflikt på regeringen. Man har uppmanat den att upphöra med våldet mot civilbefolkningen och att släppa de politiska fångarna. Samtidigt har de fransktalande biskoparna inte delat de engelsktalandes historieskrivning, utan man har lyft fram både de anglofona separatisternas och regeringens ansvar. Denna situation har förhindrat den nationella biskopskonferensen i Kamerun från att ha en enad tydlig linje gentemot regeringen. Även internationellt har katolska kyrkan underlåtit att kritisera Kameruns ledning offentligt, och endast uppmanat parterna till fredlig dialog.
Den 90-årige kardinal Christian Tumi, tidigare ärkebiskop av Douala och tidigare ordförande för den nationella biskopskonferensen i Kamerun, har vid flera tillfällen spelat en nyckelroll. Han är respekterad i bägge läger och sägs även ha haft president Biyas öra. Vid flera tillfällen har han kunnat utnyttja sin position till att samla företrädare för både regeringen, de anglofona grupperingarna, civilsamhället och representanter för kyrkor och trossamfund. I november 2020 blev han kidnappad under ett dygn av de anglofona rebellerna, för att ha uppmanat bägge sidor, och inte bara militären, att lägga ner vapnen.
Vatikanens statssekreterare kardinal Pietro Parolin avlade något överraskande ett besök i Kamerun i slutet av januari i år. Den officiella orsaken var att överlämna palliet till biskop Andrew Fuanya Nkea, i december 2019 utnämnd av påven till Bamendas ärkebiskop, och därmed till överhuvud för kyrkoprovinsen som omfattar hela det engelsktalande Kamerun. Förutom den högtidliga mässan i Bamendas katedral hade kardinal Parolin även ett möte med president Biya, och han besökte ett center för gatubarn i Yaoundé. Vatikanen betecknade besöket som ett tecken på påvens och hela kyrkans omsorg om den afrikanska kontinenten. Och det finns förhoppningar om att de kontakter som togs i förlängningen ska kunna låta kyrkan agera som en facilitator i dialogen mellan de anglofona frihetssträvandena och regeringen. Ärkebiskop Nkea kommenterade: ”Det finns en viss öppenhet för dialog. Men hur det ska gå till … Jag tror att vi måste vara diskreta i hur vi handskas med dessa ting.”
Ska kyrkan kunna vara ett ”redskap för fred” trots att hon kämpar med dessa frågor inom sig själv? Eller kanske just därför?
Artikelförfattaren, som vill vara anonym på nätet, är läkare och har varit verksam i Kamerun 2014–2017.
Ur Signum nr 2/2021.