av ULF JONSSON
–Om skillnaden mellan magi och sakrament.
Coronapandemins härjningar påverkar tillvaron på många sätt, både individuellt och socialt, såväl lokalt som globalt. För kyrkans del blir konsekvenserna särskilt påtagliga i samband med det sakramentala livet. Det är väl bekant att sakramenten hör till det centrala i katolsk tro. Man inlemmas i kyrkans gemenskap genom dopets sakrament. Och Andra Vatikankonciliets konstitution om liturgin, Sacrosanctum concilium, förklarar att de troendes deltagande i eukaristin utgör höjdpunkten i kyrkans liv. Utan det sakramentala livet upphör kyrkan i längden att vara kyrka.
Men hur gör man då när en pandemi förvandlar varje folksamling till en potentiellt dödsbringande smitthärd? Det gemensamma firandet av sakramenten sker ju för att främja liv, helande och räddning. Hur uppnår man dessa syften om firandet av sakramenten hotar att bli en dödsfälla? Den situation som vi befinner oss i måste hanteras med klokskap, ansvarstagande och andligt urskiljande. Kyrkans agerande behöver dessutom ha ett solitt stöd i kyrkans egen trostradition. Det goda budskapet är att det finns värdefull vägledning att hämta där.
En grundbult i katolsk teologi är att det andliga och det materiella hänger samman. Sakramenten, som förmedlar nådens gudomliga liv, firas med hjälp av konkreta materiella element: vatten, vin, olja, bröd och så vidare. Naturen och hela den materiella värld som vi lever i är Guds skapelse, och det är i denna värld som Gud kommer människan till mötes med sina nådegåvor. Utan att tröttna påminner Thomas av Aquino i sina skrifter om att nåden bygger på naturen. Därav följer bland annat att den gudomliga uppenbarelsen och våra naturliga mänskliga kunskaper om världen inte får spelas ut mot varandra. Därför får kyrkan inte ignorera väl underbyggd medicinsk sakkunskap. Likaså följer att man inte helt enkelt får spela ut den andliga och den kroppsliga hälsan mot varandra. Den som nonchalant bidrar till att allvarligt riskera människors timliga hälsa handlar omoraliskt och försyndar sig mot Gud.
En katolsk grundbult av annat slag är helgonen, som förebildligt visar hur det kristna livet kan gestaltas. Det är därför intressant att se hur helgon agerat under tider av epidemier och pandemier. Ett bekant exempel är den helige Carlo Borromeo, ärkebiskop i Milano och en ivrig tillskyndare av det tridentinska konciliets reformer. När Milano på 1570-talet drabbades av en massiv epidemi och stadens politiska ledarskikt flydde, var det Borromeo som organiserade stadens sjukvård, utifrån den tidens kunskap om epidemier. Borromeo såg till att de sjuka isolerades i baracker utanför staden, för att förhindra vidare smittspridning. Han förbjöd också firandet av gudstjänster i stadens kyrkor, för att undvika folksamlingar där smittan kunde spridas. Det innebar dock inte att det sakramentala livet upphörde i Milano. Tvärtom, i gatukorsningarna ställde Borromeo upp altaren, där prästerna firade mässan. På så sätt kunde folk från fönstren i sina hem se mässan firas och delta i det sakramentala livet. De få kommunikanterna mottog kommunionen enskilt vid sina hem. Så förenade Carlo Borromeo mänsklig klokhet och andlig omsorg, när han främjade såväl människors kroppsliga som andliga hälsa. Hans agerande gick ut på att rädda liv, och han förstod att kroppslig och andlig hälsa inte ska spelas ut mot varandra.
Ytterligare en annan aspekt är att kyrkan har ansvar inte endast för sitt eget väl och ve. Utifrån den bibliska tanken att Gud har anförtrott människorna att vårda skapelsen, har de troende ansvar för sina medmänniskor och för världen i stort. Den katolska socialläran uttrycker detta genom uppmaningen att främja det gemensamma goda (bonum commune). Med detta avses summan av de sociala villkor som gör det möjligt för grupper och enskilda att leva och att utvecklas. Kyrkan uppfattar alltså sig själv som ett redskap för främjandet av det gemensamma goda i samhället helt generellt. Ett konkret sätt att förverkliga detta i den nuvarande situationen är att motverka smittspridning bland befolkningen. Men om man samlas till gudstjänst i större grupper riskerar man att bidra till ytterligare smittspridning. Kyrkans sätt att leva sitt sakramentala liv under coronapandemin kräver alltså att man iakttar relevanta försiktighetsåtgärder, om man inte ska bryta mot förpliktelsen att värna det gemensamma goda.
Av bland annat ovan nämnda skäl är det enligt katolsk uppfattning oförsvarligt att i områden som är drabbade av pandemin samla större grupper av människor som sitter nära varandra under gudstjänsterna. Följdriktigt har biskopar i coronadrabbade områden runt om i världen beslutat att förbjuda firandet av mässor där församlingen kan delta (så kallade missae cum populo). Påven Franciskus har själv gått i spetsen för detta, genom att fira sin dagliga mässa i Vatikanen i närvaro av enbart ytterligare någon enda präst. Påvens mässor följs dock samtidigt av miljontals människor världen över genom att de livestreamas på internet.
Här i Sverige har Anders Arborelius, biskop av Stockholms katolska stift, i olika skeden av pandemin beslutat om begränsningar och tidvis totalt förbud för offentliga gudstjänster i landets katolska församlingar. Det är smärtsamt för en katolsk biskop att förbjuda katolikerna att fira gudstjänst tillsammans under påsken. Men på sikt lär hans beslut vinna bred respekt och uppskattning. Inte utan orsak har hans ansvarsfulla handlande nämnts som ett exempel på gott kyrkligt ledarskap av människor både inom och utanför katolska kyrkan. Genom sitt agerande har kardinal Arborelius inte endast infört striktare regler för de katolska församlingarna än vad de svenska myndigheterna har krävt. Han har dessutom handlat helt i paritet med påven och med ett stort antal katolska biskopar världen över.
På sina håll har biskoparnas beslut att förbjuda, respektive inskränka, möjligheten att fira offentliga gudstjänster mötts av oförståelse bland en del katoliker. Ibland har det sagts att biskoparnas beslut skulle vara uttryck för bristande mod och tillit till Gud, och att sakramenten hur som helst inte kan bidra till smittspridning, eftersom de är instrument för Guds handlande. Men mod och tillit till Gud befriar ingen människa från att behöva handla ansvarsfullt gentemot sina medmänniskor. Och uppfattningen att de eukaristiska elementen inte skulle kunna bidra till smittspridning är oförenlig med traditionell katolsk lära. Enligt kyrkans lära förmedlar sakramenten en verklig, osynlig och övernaturlig nåd, medan de materiella tecknen behåller alla sina naturliga egenskaper. Den väsensförvandling som transsubstantiationsläran slår vakt om syftar på de sakramentala tecknens metafysiska väsen, och inte på de kontingenta och empiriskt tillgängliga egenskaper som de har på det naturliga materiella planet. Och eftersom virus är en del av vår naturliga materiella värld, kan sakramenten enligt katolsk lära mycket väl sprida virus vidare. Uppfattningen att de sakramentala gestalterna skulle ha egenskapen att inte kunna föra vidare virussmitta implicerar en magisk förståelse, där man genom ritens firande menar sig kunna tvinga Gud att utföra mirakler på det naturliga materiella planet varje gång sakramenten firas. En sådan magisk föreställning har ingen plats inom kristen tro.
Men om man nu riktar blicken framåt, hur kan kyrkan konstruktivt främja det andliga livet under dessa betingelser? Ovissheten är stor om hur länge vi kommer att behöva dras med coronaviruset. Och säkerhetsåtgärderna kan ömsom behöva skärpas och ömsom lättas allteftersom läget förändras. Men så länge viruset härjar kommer vi att få leva med inskränkningar som drabbar det sakramentala livet. Vi kan då dra oss till minnes att katolikerna under en stor del av kyrkans historia har bevistat mässan utan att delta i kommunionen. Det var först i kölvattnet av Andra Vatikankonciliets liturgireform som söndaglig kommunion blev en utbredd vana. Att konstatera detta innebär inte att säga att det var bättre förr. Men det visar att katolikernas andliga liv inte nödvändigtvis hänger på den söndagliga kommunionen, även om den i sig är mycket önskvärd.
Man bör heller inte glömma bort att prästerna firar mässan också under pandemins tid, även utan församlingens närvaro. Denna katolska praxis har sin grund i att prästen inte firar mässan för sin egen skull utan i gemenskap med och för hela Guds folk, ja, för hela mänskligheten. Det finns här en ställföreträdande universell aspekt i prästens firande av sakramenten, en aspekt som ibland glöms bort i vår individualistiskt präglade tid.
Den grannlaga uppgift som vi nu har framför oss består i att vidta de mått och steg som situationen kräver, allteftersom läget förändras. På sina håll kommer det, åtminstone periodvis, att vara möjligt att fira mässan tillsammans, under iakttagande av nödvändiga försiktighetsåtgärder. Detsamma gäller för andra sakrament, såsom dop och konfirmation. Somliga sakrament, som bikten och de sjukas smörjelse, liksom även enskild själavård kan praktiseras i stort sett som tidigare. Och man kan anordna sakramentsandakter och gemensam rosenkransbön, som ofta kan organiseras på ett enklare och mera riskfritt sätt. Möjligheten att få del av kommunionen i anslutning till sakramentsandakter eller enskild bikt kan också övervägas.
Alltsedan utbrottet av coronaviruset har det blivit vanligare att mässor livestreamas från katolska församlingar via internet, även här i Sverige. Det är inget fullödigt sätt att delta i mässan. Kanske finns det även en risk att somliga i så hög grad vänjer sig vid att följa mässan på datorskärmen eller i telefonen, att det inte framstår som självklart för dem att återvända till det gemensamma firandet när så är möjligt. Också av det skälet finns det anledning att bereda de troende möjlighet att faktiskt delta i mässfirandet närhelst det kan ske under betryggande former. Men givet den situation som vi befinner oss i är mässan på nätet i vart fall mycket bättre än ingenting alls. Inte minst är det värdefullt med tanke på alla de personer som är sjuka, ålderssvaga eller som tillhör olika riskgrupper och som av dessa skäl hur som helst inte kan delta i de gemensamma gudstjänsterna. Särskilt med tanke på dessa personer bör man överväga att fortsätta med livestreamade mässor även efter det att coronaplågans tid är förbi. Och för oss alla gäller det att påminna sig om att syftet med restriktionerna är att motverka spridningen av ett potentiellt dödligt virus, inte att hindra någon från att delta i kyrkans sakramentala liv. Försiktighetsåtgärderna under pandemin och kyrkans sakrament har därvidlag någonting viktigt gemensamt. Det handlar om att rädda liv.
Ulf Jonsson är jesuitpater, professor i religionsfilosofi och chefredaktör för Signum.
Ur Signum nr 4/2020.