av KATRIN ÅMELL
”Ett vi utan ett dom”. Så lyder titeln på Förbundet Kristen humanisms årsbok 2021. Bakom titeln låg från början frågan om det går att bygga ett starkt vi utan att andra för den skull måste bli ett dom. ”Vi och dom” brukar ju ofta uppfattas som en inskränkning av tillvaron, en identitet som byggs genom att säga ”vi är inte som de där andra”, och temats fråga är om det går att tänka hela mänskligheten som ett inkluderande vi. Efter det att temat beslutats drabbades hela världen av covid-19 med de starka kraven på social distansering i samhället och privatlivet. Då blev det plötsligt mycket betoning på allt som vi måste göra för att hålla smittan ifrån oss, från dom som är potentiella smittbärare. Artiklarna i årsboken har tillkommit under pandemins omskakande upplevelser och förutom temat kring vi–dom berör flertalet bidrag även covid-19. Eftersom pandemin fortfarande pågår ges det inga svar, men många trådändar läggs ut för fortsatt reflektion. På grund av omständigheterna vid tillkomsten är årsboken i högsta grad aktuell och stimulerar tankarna kring krisen. Genom pandemikrisen blir även frågor om gemenskap och identitet mer brinnande, i synnerhet när det inte går att mötas fysiskt.
Artikelförfattarna, som genom mycket olika infallsvinklar närmar sig temat, är: Annika Sjöqvist Platzer, Bo Forsberg, Magdalena Dahlborg, Ulf Bjereld, Heikki Huttunen, Lisa Tegby och Eva Johansson. Dessutom har Sven Hillert bidragit med fyra nyskrivna ”psalmer”, vilka jag skulle betrakta som dikter till tröst och hopp i sorgens tid. Dessa är placerade på lagom avstånd mellan artiklarna. Så är även bildmaterialet med ett stort antal verklighetsnära fotografier tagna av Albert Hillert och Johan Nilsson. ”Psalmerna” och bilderna gör boken vacker och fungerar samtidigt som andningspauser för reflektion och begrundan vid läsningen.
Bidragen är mycket olika varandra både till form och innehåll. Vid en första anblick kan de därför ge ett lite spretigt intryck. Här finns strikt analyserande artiklar som Ulf Bjerelds nedmontering av kombinationen liberalism och nationalism, men även kortare uppmaningar som Lisa Tegbys om hur dagens kris kan leda till uppbrott och förändring. Situationerna och ämnena som behandlas varierar också mycket, alltifrån Annika Sjöqvist Platzers artikel om några flyktingkvinnors broderade berättelser från den värmländska glesbygden till Heikki Huttunens iakttagelser om corona och möjligheter till ekumenisk förnyelse i ett öppnare Europa. Tilläggas kan att ekumeniken som resurs även berörs i Magdalena Dahlborgs artikel om att knacka loss stenar i murar. Efter första intrycket uppfattar man vid en fördjupad läsning olikheterna till form och ämnesval som en tillgång. Den ger en idé om bredden i vi–dom-temat och pandemierfarenheterna.
Bland de artiklar som gjort djupast intryck på mig är de som grundas på personlig erfarenhet av svår sjukdom, Bo Forsbergs som covidpatient och MS-sjuka Eva Johanssons Kyrie-sång från Betesda. Forsbergs berättelse av sjukdomsförloppet och reflektionerna efteråt har aktualitet för många och förtjänar att särskilt lyftas fram. Efter att en vacker vårdag 2020 plötsligt ha fallit nedanför stadsbiblioteket i Stockholm och gjort sig illa fick Forsberg hjälp av några ungdomar i närheten och blev körd i ambulans till S:t Görans sjukhus, där diagnosen covid-19 konstaterades. Han hade hög feber och hamnade på intensiven. Rädslan kom trots gudstron hos denne tidigare generalsekreterare för biståndsorganisationen Diakonia: ”Var finns du Gud”? ”Är det så här det ska sluta”? Också sedan han efter ett par veckor flyttats till en vårdavdelning var utgången fortfarande oviss och ångesten spred sig när patienter i närheten dog. Forsberg beskriver det som att befinna sig i dödens väntrum. Men märkligt nog fanns i detta väntrum även änglar, personifierade i form av biträden, sjuksköterskor och läkare, som gjorde allt för sina patienter. Vid sidan av vårdinsatserna gav de mod och hopp till de sjuka. De brydde sig om var och en samt skapade närhet och kontakt trots ”rymddräkterna”, ja, de fick även fungera som anhöriga, eftersom det rådde besöksförbud. När deras ”Bosse” så småningom fick lämna sjukhuset och åka hem var han starkt medtagen och orkade knappt ta sig ur sängen. Då infann sig en annan sorts änglar – grannarna som handlade mat och pysslade om honom.
I sina reflektioner kring vad som hände under sjukdomen säger Forsberg att han skulle ha varit helt utlämnad utan ungdomarna på Sveavägen, den änglalika sjukhuspersonalen och de goda grannarna. Anledningen till att han över huvud taget skriver om erfarenheterna av covid är, säger han, ”att jag hela tiden lär mig något om livet och döden och vikten av goda relationer”. Vidare hoppas han att vi får ett nytt samtal om vad som är viktigt efter pandemin, nämligen medmänsklighet.
Till årsboken hör traditionsenligt även en recensionsdel omfattande ett femtiotal böcker kring områdena skönlitteratur, teologi, filosofi, psykologi, historia, samhälle och naturvetenskap. I alla recensioner ingår en gedigen redogörelse av innehållet i boken ifråga. Det ger läsaren en översiktlig kännedom om vad som är aktuellt just nu inom de olika områdena, vilket kan ha en allmänbildande verkan, även om man inte läser böckerna. Flertalet av de böcker som ingår i den naturvetenskapliga recensionsdelen behandlar klimatkrisen. Detta är angeläget, därför att vi befinner oss ju inte bara i en pandemi utan också i en klimatkris, som är långt mer livshotande och svårhanterlig än covid-19. Lärdomar från pandemin kan därmed bli viktiga för annan krishantering, och det är därför angeläget att vara uppmärksam på vilka lärdomar som kan dras.
Några reflektioner
Det kommer förmodligen att dröja länge innan vi blir kapabla att fullt ut förstå och summera vad pandemin avslöjat samt vilka följder den fått för samhällsutvecklingen och våra personliga liv. För att inte tala om spekulationerna om hur det kommer att bli när coronan släppt sitt grepp. Vissa saker är dock redan nu uppenbara. Dit hör sorgen över alla döda, särskilt påtaglig i de fall döden inträffade oväntat och de anhöriga inte fick möjlighet att ta avsked. I den internationella, katolska pressen rapporteras dagligen om biskopar, präster och ordensfolk som avlidit i covid-19. Förlusterna blir förstås särskilt kännbara i de delar av världen där bristen på sådana medarbetare redan är stor.
Viruset har brutalt avslöjat mänskliga begränsningar och uppenbarat allvarliga brister också i välordnade samhällen som det svenska. Helt kort kan här nämnas några av de områden där man misslyckats. Trots stora framgångar inom den medicinska vetenskapen har covid-19 gång på gång ”lurat” forskarna och tagit sina egna vägar. Coronakommissionens delbetänkande om äldreomsorgen har belyst de stora strukturella bristerna inom äldrevården, vilka varit kända sedan länge men inte blivit åtgärdade. Följden blev att äldre inte kunde skyddas från smittan utan dog. I bekämpningen av sjukdomen har det rått organisatoriska oklarheter kring ansvarsfördelningen mellan nivåerna stat, regioner och kommuner, vilket ibland lett till uteblivna åtgärder, därför att man menat att ansvaret låg på en annan nivå. Många andra tillkortakommanden har noterats, också i den utländska bevakningen av hur man bekämpat pandemin i Sverige.
Coronan har å ena sidan visat att alla människor hör samman. Vi utgör en enda mänsklighet. Viruset gör inte skillnad på folk utan drabbar alla. Samarbete över nationsgränserna i sjukdomsbekämpningen finns, till exempel inom EU i arbetet med att framställa vaccin. Även till vardags har många människor blivit mer hjälpsamma och ställt upp för varandra. Kanske har samhörigheten och ansvarskänslan blivit starkare i skuggan av pandemin.
Å andra sidan har pandemin visat på djupgående skillnader vad gäller hur människor drabbas av sjukdomen. Klyftan mellan rika och fattiga har vidgats och blivit uppenbar både i olika delar av världen och inom ett och samma land. Människor i fattiga eller krigshärjade länder, där basala förnödenheter redan saknas, drabbas förstås extra hårt av pandemin. I rika länder har välbeställda, som kan arbeta hemifrån i bra bostäder, bättre förutsättningar att undgå smittan än förorternas trångbodda låginkomsttagare, som behöver åka kommunalt och måste träffa andra på sina arbetsplatser.
På ett existentiellt, mentalt plan påverkar pandemin oss alla, men på olika sätt. Vissa uppskattar att få lugn och ro till ostört arbete hemmavid med sina projekt. Många finner arbetslivets Zoom-sammanträden tröttsamma och enahanda. Andra plågas av ensamheten och blir deprimerade av isoleringen från anhöriga och vänner. Den dödliga sjukdomen har nog också fått oss att tänka över de djupare frågorna kring meningen med livet. Vad är egentligen mest betydelsefullt? Vilka människor står mig närmast? Vad är värt att prioritera, respektive lämna därhän? Vad behöver jag göra innan jag dör? Vad händer efter döden?
Årsboken för Kristen humanism 2021 rekommenderas varmt till alla som vill tänka vidare kring dessa frågor och det oroande läget.
Katrin Åmell är dominikansyster, teol. dr i missionsvetenskap vid Uppsala universitet, tidigare verksam vid Sveriges kristna råd.
Ur Signum nr 2/2021.