av ANDERS PILTZ
Den som skryter med att alltid tala sanning måste misstros, menade den amerikanske kritikern och satirikern Henry Louis Mencken 1922. Orden var profetiska. Världens mäktigaste man, med nycklarna till kärnvapnen och med ordförråd som en femåring, bjöd på en föreställning (tyvärr inte bara en fars) i världens största demokrati: ljugande som sport. Sådant är normalt förbehållet diktaturer, där alla vet att makten ljuger, och makten vet att alla vet det, och det vet alla. Där finns trollfabriker med folk som avlönas på ackord för att uppfinna sanningar med starka drag av sannolikhet. Detta är själva sporten.
Pandemin gör att alla är irriterade på alla, vilket triggar instinkten att (upp)finna något att skylla på, en idé, en grupp, en ras, en person. Då behöver fejknyheter inte ens ha drag av sannolikhet. En betydande del av USA:s befolkning tror (bevisligen grundlöst) att det senaste presidentvalet var riggat. Spritt språngande Marjorie Taylor Greene predikar Qanons sinnessvaga världsbild, hävdar att Barack Obama är muslim, att Hilary Clinton beställde den flygkrasch som dödade John F. Kennedy Jr 1999, och att skolskjutningarna är iscensatta. Hon är fortfarande ledamot av representanthuset för GOP, The Grand Old Party, Republikanerna.
Konspirationsteorier är lika svåra att motbevisa som anklagelsen att någon bedrar sin fru: själva avsaknaden av evidens bevisar att bedragaren är en mästare på att sopa igen spåren. Känns något sant så är det sant för mig, och det kan ingen säga emot.
När alla skriker i munnen på varandra och varje eftertanke avbryts av nästa sms, ställs den stora filosofiska frågan på sin spets: vad är sant? Turbulensen kring Trump har tydliggjort och förstärkt en medial förtroendekris och sanningskris: är det sanna liktydigt med det som gagnar någons ambitioner?
För att problematisera: självklart har makten intresse av att framställa sina motiv som rätta och nödvändiga, och framför allt intresse av att behålla makten. Varje människa gör likadant: man söker de nyheter som stärker den egna självbilden och undviker information som rubbar den. Vi styrs dessutom av det som kallas apofeni, driften att se mönster i myllret av informationer. Men drifter slår ofta slint: man ser mönster som inte existerar och läser fel, vilket alla kan vittna om. Kläm på ena ögonloben, så gungar din värld. Är allt kanske illusion?
Allmänt eller individuellt accepterade sanningar har ofta visat sig vara konstruktioner för att hålla samman ett imperium respektive förståndet hos en individ. Men det är inte praktiskt att i längden utgå ifrån att världen är en vanföreställning.
Lena Andersson hävdar (Svenska Dagbladet 9/1) att den postmoderna filosofiska luft vi inte ser men andas har bidragit till samhällets generella regression till barnstadiet. Stormningen av Kapitolium i Washington DC var kulmen på en lång kamp för kännandets primat, mänsklighetens återgång till den barndom då man inte fullt ut förstår vad det innebär att andra finns, tänker och har egna behov. Hennes senaste roman Dottern är en bredvidläsningsbok till denna tes.
Men ändå: vad måste journalisterna, vår tids teckentydare, göra? Tidningar är tydningar, konstruktörer av världsbilder. Vad är journalistiskt ansvar?
Naturligtvis uppgiften att peka på de dolda agendorna, de besvärande sakförhållandena och det som stör någon samhällsaktörs sinnesro. Medierna ska spegla den pågående förhandlingen mellan olika motsatta intressepoler. Samspelet mellan den lagstiftande, den exekutiva och den dömande makten ska granskas av journalistiken, den så kallade tredje statsmakten vid sidan av regering och parlament. Journalisten ska också betänka sitt maktprivilegium, vid sidan av de kommersiella aktörerna, att bestämma diskussionsagendan.
Sedan mer än tvåhundra år vet vi hur ett fungerande statsskick ser ut: att ingen maktspelare blir för mäktig på andras bekostnad. Det finns ingen politisk ideologi som är slutgiltig, inte ens den bästa. Politik är förhandling, smällande i dörrar och kompromisser. Man uppnår aldrig någon varaktig balans- eller vilopunkt, där alla blir nöjda och glada. Makten måste ha en fungerande opposition i andra ringhörnan.
Vilket följaktligen kräver att alla med ansvar måste stå ut med den irriterande journalistiska granskningen av sina motiv och handlingar. Men journalistik är ingen sanningsautomat: allting som påstås är ju ett urval av fakta som någon anser relevanta i ett givet sammanhang. Journalistiken inkluderar både news och views, den ska återge fakta men också kommentera. I bästa fall har journalisten sin yrkesstolthet som vägledande princip: att sanningen ska fram, och att sanningen i ett enskilt fall faktiskt existerar. Och journalisten själv får finna sig i att granskas. Det kan innebära livsfara, inte bara i en diktatur.
Det finns etablerade principer för den mediala etiken, för utgivare, för ägare av mediehus, om journalisters frihet att efterforska, om källskydd. Medierna ska omedelbart och krångelfritt rätta felaktigheter. Ingen får omtalas som skyldig innan laga dom har fällts. Namn ska inte publiceras om detta inte är ett uppenbart allmänintresse (alltid en kinkig omdömesfråga). Spel under täcket med politiska intressen är tabu. Journalister måste ha adekvat utbildning på det område de ska täcka, och adekvat avlöning för att undgå samvetskompromisser.
Saken kompliceras av att envar numera är sin egen medieaktör, som kan tillverka och sprida allehanda uppgifter och rykten enbart för att känna berusningen av att spela en roll i det större sammanhanget. Vi är tillbaka i bysamhället, som den katolske mediefilosofen Marshall McLuhan förutspådde på 1960-talet. Numera behövs ingen tryckpress eller tv-studio för att få saker att hända. Här har Google och Facebook en enorm makt: att efter eget val bannlysa misshagliga influerare.
Varav följer att den enskildes omdöme och ansvar blir allt viktigare. De intellektuellas ansvar är ett uttryck som kan låta pompöst, men det beskriver dock ett moraliskt imperativ. Den akademiskt tränade (som alltså lärt sig att bli motsagd på goda grunder av kolleger och konkurrenter) får inte hålla sig för god för att smutsa sina fina händer med att ta ställning moraliskt och politiskt, när så är tvunget, och hänvisa till historiens analogier och läxor. Det är ett risktagande. Man kan, åtminstone i sin egen tid och epok, förlora anseendet.
Den som säger att alla sanningar är relativa bör pröva detta påstående inför någon som blivit offer för ett övergrepp. Alla de många perspektiven är inte likvärdiga. Tiden, om inget annat, kommer att pröva vad som menas med honnörsorden sannfärdig och pålitlig. Det som göms i snö kommer upp i tö: en kollektiv erfarenhet som kristalliserats till ordstäv. Samtidens dom är kanske inte framtidens.
Problemet är att tidens dom kan komma för sent för att hjälpa någon. Där står vi, och med detta får vi leva.
Anders Piltz är professor emeritus i latin vid Lunds universitet och präst i Dominikanorden.
Ur Signum nr 2/2021.