Bruckners musik – genomdränkt av katolicism

av ULF JONSSON
I lördags kväll, den 30 januari, sände Sveriges television inte mindre än tre tv-program på sammanlagt fyra timmar med koppling till den österrikiske katolske organisten och kompositören Anton Bruckner (1824–1896). En helkväll, alltså, för alla Brucknerfans.

Anton Bruckners musik är, som knappast någon annan 1800-talsmusik, präglad av den katolska tron. Den världsberömde tyske dirigenten Christian Thielemann fick för några veckor sedan i en intervju frågan: ”Hur låter katolicismen? Vilken är den mest katolska musik som du känner till?” Thielemann svarade: ”Alltså, Anton Bruckners musik är väldigt katolsk. Det strömmar rökelse ur hans musik. Hans musik doftar på ett särskilt sätt, den präglas av en särskild atmosfär. Bruckners musik är helt och hållet präglad av den katolska tron, den är fullständigt genomdränkt av katolicism.” (Herder Korrespondenz nr 12/2020, s. 20).

Anton Bruckner föddes under fattiga förhållanden i byn Ansfelden utanför staden Linz i Österrike. Hans musikaliska begåvning visade sig tidigt i livet: han började spela fiol när han var tre år, och redan som tioåring tog han organistexamen. Fadern dog när Anton bara var tolv år, och Anton fick sin fortsatta uppfostran och utbildning i det närbelägna klostret S:t Florian, som blev hans egentliga hem för resten av livet. Klostret S:t Florian har Österrikes näst största orgel och Bruckner blev så småningom en av världen främsta organister. Men han hade också en stark andlig ådra, och hans egen tro fördjupades under åren i klostret. Även när han senare i livet blev domkyrkoorganist i Linz och därefter professor i kompositionslära vid universitetet i Wien levde Bruckner ett intensivt andligt liv, och han tillbringade varje år längre perioder i klostret S:t Florian, där han till slut också fick sin grav i munkarnas krypta.

Bruckner komponerade knappt 150 verk. Bland hans sakrala verk finns flera stora mässor, men också tonsättningar av psaltarpsalmer, Te Deum, Magnificat och flera Mariahymner. Men det var symfonier som han tyckte bäst om att komponera. Och det är i hans 11 symfonier som Bruckners egen mycket originella musikaliska uttrycksform framstår som allra mest omisskännlig och övertygande. Det finns en hel del kopplingar mellan hans profana och sakrala verk, men till skillnad från hans elev Gustav Mahler har Bruckner inga vokala inslag i sina symfonier, så sambanden mellan hans symfonier och hans sakrala verk upptäcks först när man har hunnit bli ganska förtrogen med hans verk.

Den som vill stifta bekantskap med Anton Bruckners musik kan med fördel se de tre tv-programmen från i lördags, som finns tillgängliga på Svt Play:

Filmen ”Anton Bruckner – en symfonisk gigant”, via länken här

Filmen ”Bernard Haitink – den gåtfulle dirigenten” (där Bruckners musik spelar en stor roll), via länken här

En konsert där den ryske dirigenten Valerij Gergiev dirigerar Bruckners sjunde symfoni i klostret S:t Florian, via länken här

Man kan dessutom på nätet ta del av Bruckners sjätte symfoni framförd 2019 av Elbphilharmonin i Hamburg, under ledning av den svenske dirigenten Herbert Blomstedt, som hör till de främsta Brucknerdirigenterna i vår tid. I anslutning till konserten berättar Herbert Blomstedt (på tyska) om Bruckners musik och om hans katolska tro, något som man kan ta del av via länken här

Slutligen kan man via följande länk läsa en artikel om Anton Bruckners liv och verk som vi publicerade i Signums pappersutgåva för en del år sedan:

Giovanni Arledler, ”Anton Bruckner: Guds musiker”, en artikel som finns här

Ulf Jonsson 2021-02-03

Detta är en opinionstext, och åsikterna i denna text är skribentens egna.