av ERIK ÅKERLUND
Dygdernas återkomst har det talats om under en lång tid. Antingen som en realitet eller som en förhoppning. Inom filosofin kan renässansen spåras tillbaka till Elizabeth Anscombe (1919–2001) och hennes artikel ”Modern Moral Philosophy” från 1958. En annan viktig milstolpe är Alasdair MacIntyres (1929-) bok After Virtue från 1981.
Elizabeth Anscombe. Hade modet att återlansera dygdetik. Källa: Albarluque. Wikimedia commons.
Det tog lite längre tid innan detta letade sig utanför det filosofiska seminarierummet, men nu har dygderna även befunnit sig där en längre tid.
Just om dygderna handlar också senaste numret av Axess (december 2020). Med rubriken ”En värdelös tid?”, och underrubriken ”Finns det hopp för en vår för de klassiska dygderna?”, tar sig 12 skribenter sig an frågan om dygdetiken och vår tid.
Dygdetiken kan för många vara attraktiv, både som ett filosofiskt synsätt på etiken och som en hållning för vardagen. Jämfört med annan typ av etik är dock dygdetiken relativt ”innehållslös”. Den ger oss inte i sig några verktyg för att ”räkna ut” vad som är rätt handlande i en given situation, såsom utilitarismen ger oss lyckomaximeringsprincipen och deontologin det kategoriska imperativet.
Som skribenten Cecilia Nikpay konstaterar i sitt bidrag: ”För de moderna dygdefilosoferna dukar upp vackert, men lämnar oss ensamma med att reda ut exakt vilka karaktärsegenskaper det goda livet vilar på.” Ja, just så är det! Dygdetiken ger inte så mycket i sig slutsatser rörande hur vi bör handla. Dygdetiken ställer snarare upp ett ramverk för etiska överväganden, för hur vi resonerar etiskt och för hur vi bör resonera etiskt.
En intressant aspekt som kommer upp i numret rör förhållandet mellan den enskilda individen och det större samhället eller gemenskapen vad gäller dygderna. För i dygdetiken ses varje människa mindre i de flesta andra etiska teorier som en isolerad varelse. Människan är ett ”socialt djur”, någon som utvecklas i relation till andra. Människan är del av olika typer av gemenskaper och grupper.
Som Johan Tralau är inne på kan också staten på så sätt ha ett intresse av att medborgarnas dygder danas, ja, till och med kanske har en plikt att se till att dygderna odlas. För, som han skriver, ”det ’opolitiska’ är ofta bara opolitiskt så länge det inte är ett problem”, och tar den höga belåningsgraden och användningen av sociala medier som exempel.
Just kopplingen till det politiska berörs i flera bidrag. Det konstateras att det liberala samhället är beroende av att medborgarna inkorporerar dygder. Utan sådana dygder fungerar inte ett liberalt samhälle.
Vilka dygder är då de viktigaste idag? Ja, om man får gå efter de som framförs och behandlas i detta nummer av Axess så tycks det vara måttfullhet och mod som står högst på listan, åtminstone vad gäller de man önskar se.
Just mod kan vara en dygd värd att betona. Utan den hade väl till exempel inte Anscombe och MacIntyre vågat föra fram något så förlegat och dammigt som en etisk dygdeteori i respektabla akademiska sammanhang.
Erik Åkerlund 2021-02-02
Detta är en opinionstext och åsikterna i den är skribentens egna.