av BERNADETTA MAJERCZYK
Abort tas ofta upp i medierna i olika sammanhang, så även de senaste veckorna. När något land i världen förändrar sin abortlagstiftning – nyligen i Argentina till exempel – uppmärksammas det också i Sverige. I nyhetsrapporteringen vinklas ofta legalisering av abort okritiskt positivt, medan begränsningar av den lagliga aborten rapporteras som ett bakslag för kvinnors rättigheter. Senaste veckan har det handlat om Polens (mitt hemlands) beslut att faktiskt begränsa en redan väldigt strikt abortpolitik.
Den begränsning som tillkommit ytterligare i Polen innebär att man inte får abortera de barn där ultraljud eller fosterdiagnostik påvisat några avvikelser, oberoende av hur svåra de anses vara. Barnen ska få födas till världen, oavsett hur länge de får leva. För mig som kristen och katolik är det en logisk ändring och glädjande nyhet då jag har en stark övertygelse om att livet börjar vid befruktningen och att abort alltid handlar om två personers (moderns och barnets) framtid där det inte går att välja vems liv som är mera värdefullt och önskvärt.
I media ser vi i stället foton på unga kvinnor som protesterar på Polens gator. Det diskuteras om att det är tortyr att behöva vara gravid i 9 månader för att sedan ta emot sitt sjuka barn och se det dö eller att det kommer drabba de fattiga flickorna från landet som inte kommer att klara av att ge de sjuka barnen allt de behöver och kommer att ha ett fruktansvärt liv i misär. Så låter det, men ofta framställs fri abort som den bästa lösningen på svåra situationer. Kvinnor som förespråkar möjligheten till abort verkar vilja till fullo bestämma om och när de vill föda ett barn men samtidigt få leva ut sin sexualitet som om fertiliteten inte existerade. I stället kunde frågan ställas vad samhället, kyrkan, gemenskaperna kan göra för att underlätta för kvinnor att ge barn livets gåva.
När jag som barnläkare undersöker nyfödda barn på BB ingår det i bedömningen av barnets hälsa att snabbt ögna igenom mammans journal. I den framkommer antalet tidigare graviditeter och antalet eventuella aborter. Det är alltför ofta en sorglig inblick i dessa mammors liv där de valt, eller känt sig tvungna, att avsluta flera barns liv innan de välkomnar en ny familjemedlem. Det är inte heller ovanligt att en kvinna genomgått flera aborter och när hon många år senare önskar ett barn behöver hon teknikens hjälp för att bli gravid (till exempel IVF). Är det verkligen de bästa lösningarna i en modern, upplyst värld? Är detta de bästa förutsättningarna för vår reproduktiva hälsa? Är det verkligen vad Gud ville när han skapade människan?
När man som abortmotståndare gång på gång utpekas som kvinnohatare och motståndare till att låta kvinnor få bestämma över sina kroppar och liv känner jag mig ofta ledsen och sårad. Jag kan läsa en artikel och undra hur många i dagens Sverige som faktiskt i stället blir illa berörda av att läsa så ensidigt vinklade texter om abort. Sverige är ett land där det finns goda ekonomiska förutsättningar för att få flera barn i en familj och det märks i födelsetalen.
När man tar emot fler än ett barn i en familj försvinner jakten på det perfekta barnet och det öppnas plats även för personer med funktionsnedsättningar eller andra svårigheter i våra sinnen. Det finns ju, vårt kontrollbehov till trots, inga garantier för att få ett helt friskt barn oavsett hur många undersökningar och kontroller som görs. Därtill händer något i oss när vi blir föräldrar. Vi kämpar för våra barns bästa och kämpar desto mer om barnet råkar ha en sjukdom eller ett funktionshinder. Samtidigt överlever allt yngre foster tack vare teknikens framsteg och det blir mera känt i vårt samhälle att gränsen mellan ett prematurfött barn som får all behövlig intensivvård i vecka 23+1 och det barn som aborteras i vecka 22+6 är obefintlig.
Jag drömmer om en värld där mammans och barnets liv ska anses lika mycket värda och där abort inte behöver förekomma. Om våra barn uppfostras till personer som älskar och respekterar livet och tar ansvar för sina handlingar istället för att fokusera på sina rättigheter kan detta bli möjligt. Men först måste abort sluta vara en politisk fråga som ständigt debatteras då politik är makt och makthavare kan göra allt för att vända en fråga till sin fördel, men enbart för rösternas skull. Politik och lagstiftning har också en otrolig inverkan på vad som är norm i ett samhälle, och med en norm som innebär vördnad för varje mänskligt liv, blir det lättare att välja den gåva som det nya livet innebär.
För många svenskar som levt med att abort är en självklarhet i hela sina liv är det inte lätt att förstå att detta kan behöva ifrågasättas. Det är också långt ifrån alla som någonsin funderat över när en människas liv egentligen börjar. Tillsammans behöver vi våga ta upp dessa frågor i olika sammanhang. Människan har fått ett förstånd och ett samvete från Gud och om det finns förutsättningar för att använda dessa kommer allt färre att välja abort som utväg och tidningsrubrikerna handlar förhoppningsvis om annat.
Bernadetta Majerczyk 2021-02-14
Detta är en opinionstext och åsikterna i denna är skribentens egna.